så här går det när man super ner sig själv.... man ser inte riktigt vad man tittar på(blur rakt igenom) man hör inte allt som sägs(surrar i öronen) men man tror ändock att man är odödlig... man är chefen av denna värld helt enkelt. men så är det inte riktigt...

liten och klen, det är vad man är... sad but true!

måste dra fram bilder på mina förebilder.. dessa 5 personer (6 eller t o m 7 personer) är mina hjältar... så dom har kämpat (och fortfarande kämpar) men fortfarande skapar en sådan underbar känsla när man är i närheten av dem... awesome!!! lyckligt lottad är man, må jag säga!

Emil och mickis och Elliot (eller vad blir det för namn nu?)


ante, sanna och thyra! (kanske är något annat namn på g där med?) hihihihihih


nu lockar sängen något fruktansvärt, så ha det bra mina vänner.